Dagen utan rim och reson

KÅSERI. Onsdagen den 21 mars är en omtvistad dag. Av någon anledning försöker både sömntutorna och poeterna att lägga beslag på den.

Organisationen Sömnhjälpen har utsett den 21 mars till Internationella sömndagen.
De tycker inte att sömnproblem får tillräckligt mycket uppmärksamhet.
FN:s utbildningsorgan Unesco har helt fräck kört över de sömnlösa och utnämnt dagen till Världspoesidagen.
De tycker inte att poesin får tillräckligt med uppmärksamhet.

Allt detta läser jag i tidningen, efter att ha tagit en lång sovmorgon. En skrämmande bild målas upp på min yrvakna näthinna: horder av sömnlösa, zombieliknande demonstranter med ”ZZZ”-plakat, hålls tillbaka av kravallutrustade poliser. Mitt emot står en vildsint mobb herrar och damer, samtliga under 95 år, som ser ut som billiga kopior av Bob Hansson och Kristina Lugn. De skriker uppfinningsrika okvädningsord åt sömngångarna och läser lusen av ordningsmakten, allt medan ett gäng unga ligistpoeter målar husen i regnbågens alla färger och sedan ockuperar dem ett efter ett, eftersom Bukowski har sagt att poesin är en stad.
Detta får man inte missa.
Men i Göteborg är förstås allt som vanligt. ”I Göteborg skrivs inga dikter, där skrivs bara fakturor”, lär den norske nobelpristagaren Björnstjärne Björnsson ha sagt.
Nå, jag går till stadsbiblioteket, intellektets borg på shoppingavenyn, för att fråga hur de firar världspoesidagen.
– Är det världspoesidagen? Oj, det visste jag inte, säger en bibliotekarie med kort hår och små prosaiska ögon. Det får du fråga om på avdelning 5.
– Jo, det visste jag, säger bibliotekarien – med långt brunt hår och stora poetiska ögon – på avdelning 5.
– Det var nämligen en person som frågade för en vecka sedan om vi skulle anordna några aktiviteter, men det skulle vi ju inte.
Hon ser lite besvärad ut. Det är inte varje dag man som bibliotekarie blir anklagad för att trotsa FN. Men, varför struntade bibblan blankt i Unescos resolution nr 312 om att världspoesidagen ska firas utan omsvep?
– Det får du fråga någon av de ordinarie bibliotekarierna om, säger bibliotekarien och tassar bort med något avlägset i blicken – kanske ser hon redan amerikanska bombflygplan i horistonen. Eller är hon en infiltratör från Sömnhjälpen?
Jag letar efter tecken i närheten. Här finns en massa böcker. Misstänkt, men i det här fallet inget bindande bevis för sömnighet. Inte ens i poesihörnan snarkas det. Då slår det mig som ett strindbergskt blixtinfall: konflikten är en bluff.
Både sömnlobbyn och poesilobbyn har intresse av maximal uppmärksamhet och tjänar på en konflikt mellan John Blund och John Donne. Men i själva verket är detta en tvehövdad drake. Poeterna må vara sinnessvaga men har mäktiga förlag i ryggen – förlag vars chefer ligger sömnlösa om nätterna på grund av alla pengar de kastar bort på osäljbar poesi.
Poeterna är sömnlösa till sin natur, och läsarna somnar eftersom det är det enda raka. Läsarna måste väckas med en poesidag, och poeterna, de få som ännu lever, måste få sova. Briljant!
– Vi har redan en poesidag, dessutom är det serievecka nu.
Va? En röst avbryter min joyceska medvetandeström.
– Vi tyckte att det räckte med en poesidag i november. Men vi kunde kanske ha satt upp en skylt, säger rösten som tillhör Maria Nilsson.
Okej, säger jag och går och lånar DVD-filmen "Återstoden av dagen".

NILS WADSTRÖM